Ensam, Ensammare, Ensammast.

När jag kollar statistiken på vad som lästs mest här på relationsexperten så ser jag att ämnet kring ensamhet är det som by far sticker ut.

Det är cirka 25.000 som har läst mitt inlägg “Känner du dig ensam i relationen”.

På andra plats kommer “Relationen mellan vuxna barn och föräldrar” samt “Att ljuga i en relation! Är det kärlek?”.

Vi är många som känt av den där fruktansvärda känslan av att vara helt ensam.

Det betyder inte att man behövt känna sig isolerad från människor fysiskt men många uttrycker att man inte känner sig förstådd eller lyssnad på.

Man känner sig avvisad.

Det här är något som är återkommande ord i mina samtal med klienter - att känna sig avvisad.

Finns det någon gång när man känner sig extra ensam?

Ja det tror jag.

Ska jag gå till mig själv så var det den gång när min stora smärtas dörr slog upp på vid gavel och jag inte längre kunde undvika den.

Jag hade försökt i många år att både krypa under den, hoppa över den eller bara försöka blunda och gå förbi.

Trycka ner smärtan helt enkelt.

Nu gick det inte längre utan jag mer eller mindre katapultades in genom dörren.

Ont gjorde det och smärtan och minnets start började tidigt i mitt liv.

Känslan av att vara helt ensam och att inte bli förstådd eller att bli hånad .

Nu var jag där - öga mot öga i att möta den känslan - att bli avvisad när man inte känner sig förstådd och inte heller respekterad.

Jag har nog aldrig känt ensamhetens gravbotten så djupt som jag gjorde då och jag kunde inte dela den helt med någon - inte ens med min älskade gick det.

Han såg dock på mig och lät mig vara men samtidigt bara höll om mig.

Han krävde inget av mig, att jag skulle förklara eller väntade sig att jag skulle be om ursäkt för mitt mående.

Hans omhållande blev en viktig del i mitt läkande eftersom jag inte tidigare fått känna den typen av kärlek.

Den tog bort udden av ensamhet.

Dock så fanns jobbet kvar inom mig, att bli avvisad kan ju göra att man avvisar sig själv.

Det var precis vad jag gjort genom alla år - sett till alla andras känslor och behov före mina egna.

Konsekvensen av det blev en mycket låg självkänsla där jag blev gränslös både utåt och inåt.

Jag tillät människor att kliva långt innanför mina egentliga gränser och jag klev själv över mina egna inre gränser.

Allt för att få vara med - att få tillhöra, att få känna mig som någon.

Jobbet blev att börja hämta hem mig själv, att se över mina gränser och att istället för att låta skulden äta upp mig mer så börja utforska vad som var mitt ansvar.

Mitt ansvar….insikten blev att den behöver börja med mig själv, att ta ansvar för mig.

Med det så började skulden släppa och gränssättningarna blev tydligare.

Så smått fick jag börja träna på att säga tydliga NEJ och tydliga JA.

Jag kan väl säga att pendeln initialt i den träningen slog ganska hårt.

Jag kunde ha korta gränser för både JA och NEJ - ibland både lite för fort och för hårt.

Men, pendeln hittade ju så smått sin harmoni och blev mer och mer en syntes.

Det är viktigt att inte bli gränslös för det gör att man blir än mer ensam - folk förstår en inte för man blir inte tydlig och med det så kan man ses som både mesig och lite luddig och suddig.

Att ta sig an ensamhets-känslan är så viktigt, gör inte som jag och låt det gå massor med år i onödan.

Du får tillhöra, du har rätt att vara gränssättande och du behöver ta ansvar för dig och ditt liv istället för att låta skulden äta upp dig.

Kram från mig <3,

Charlotte