Om inte du vill ligga så vill inte jag……

Att inte mötas på det känslomässiga och fysiska planet är något som jag ofta får höra som problem i kärleksrelationer.

Vi pratar ofta om hur det är när den ena inte vill ha sex.

Många är tipsen och råden och ibland vet man varken ut eller in.

Ska man ställa upp mer och ha sex fastän att man inte riktigt vill?

Ska man trots att man blir avvisad ändå försöka övertyga partnern om att det vore skönt om vi hade sex?

I det här så ser jag en tydlig fördelning mellan kvinnor och män.

För kvinnor så handlar det om att få känna sig bemött, hörd och bekräftad känslomässigt.

Får man inte det utan kanske blir avvisad och kanske till och med får höra att man är känslig så kan det göra att man stänger sin kropp.

Får man inte känna sig inkluderad och värd något för dom känslor man har så är det inte troligt att man känner för att öppna sin kropp.

För dom kvinnor som jag pratat med som trots allt “ställer upp” så får jag ofta höra att man slår knut på sig själv eller att man gör våld på sig själv när man har sex.

Som man så handlar det ofta om tvärtom, blir man inte mött och emottagen fysiskt så vill man inte heller möta kvinnan känslomässigt.

Jag kan få höra att det är sättet man tar till - man ger igen.

Möter inte du mina behov så tänker jag inte möta dina - och det verkar vara så man tänker åt båda håll.

Det här är ju både sorgligt och onödigt kan jag tycka.

Går det att ha sex om man inte upplever sig mött/hörd känslomässigt eller att man inte får ta del av partnerns känslor?

Nja, jag skulle vilja säga med dom klienter jag mött så blir det svårt - man kommer liksom inte runt känslorna.

Det blir en låsning som bara kan lösas upp med förändringen kring känslorna.

Å andra sidan - kan man begära att ens partner bara ska finnas där och fatta alla känslor man har - och dessutom visa någon slags empati och förståelse?

Inte så lätt heller och här kan det också bli en låsning, man vet helt enkelt inte hur man plötsligt visar sin sårbarhet och ska vara mjuk och empatisk - det är man inte så van vid att göra.

Som du säkert förstår så är det här en process men det är inte alls omöjligt att kunna lösa både dom känslomässiga och fysiska knutar som blivit.

Det börjar med den egna inre insikten om vad ens behov är och varför.

Bara för att man vill ha sex så betyder ju inte det att allt fokus ligger på den fysiska njutningen - det öppnar ju även upp för det känslomässiga.

Efter sexet så är man lite mer öppen för att prata känslor och vilja mötas.

Bara för att man blivit mött känslomässigt så betyder ju inte det att allt ska stanna vid samtal, diskussioner och ibland ältande om känslor.

Det öppnar ju upp även för det fysiska - man kan och vill ge mer av sig själv fysiskt när man känner att man blivit omhållen känslomässigt.

En del tycker att det kostar på att förändras - det kan ju till exempel innebära att man får lägga rätt/fel åt sidan.

Att man kanske behöver höra mer än orden, att ödmjuka sig och ta initiativ till både fysisk och känslomässig närhet.

Låter det lätt?

Jag förstår om du inte tycker det men jag vill ändå skicka med några tröstens ord:

- det går att förändra, jag har mött det många gånger här i samtal med mig.

Om båda vill, inser att man själv har en del jobb att göra, man bestämmer att gå in i processen både tillsammans och enskilt så finns det stora möjligheter att lösa knutarna.

Det kan ju bli hur härligt som helst, tänk att få njuta av varandra både känslomässigt och fysiskt och att det är i balans!

Kram från mig <3

Charlotte