Säg förlåt till dina barn.

Det kanske är många som hört att man som förälder vill få ett tack från barnen för det man gjort och gett dom och som barn så vill man få ett förlåt från sina föräldrar.

Jag tror vi är många som kan se att det finns saker och händelser där det hade känts läkande och fint att få höra mamma eller pappa säga förlåt.

Nu får man ju inte alltid det - det finns föräldrar som inte inser sitt ansvar och sin roll eller som helt enkelt är för stolta för att säga förlåt.

Det kan sätta spår i en för lång tid framöver och det kan gå så långt att man kanske tänker att man är den som ska bära skuld och hela ansvaret för det som varit - tungt.

Jag skilde mig för över 20 år sedan och har två pojkar, idag 41 och 36 år gamla.

Tittar jag i backspegeln så kan jag se att jag inte skötte skilsmässan speciellt snyggt och inte så bra alltid för barnen.

Dom blev emellanåt känslomässigt lämnade och jag förmådde mig inte att se till deras behov eftersom jag var mycket trasig själv.

Jag hade fullt upp med att på något sätt hitta ett nytt liv - jag träffade min man när jag var 15 år och vi levde ihop fram till jag var 37 år - det är lång tid och även om jag kände mig trygg i mitt beslut så gungade marken under fötterna under ganska lång tid framöver.

Jag begick många misstag, träffade bland annat en man som gjorde mig fysiskt illa och det påverkade båda mina barn.

Den äldre på det sätt att han hade samlat ett gäng kompisar som skulle åka till mannen och spöa honom (jag hann stoppa det)och den yngre sonen att han inte ville vara så mycket hos mig.

Men, jag kan se ännu längre bakåt i tiden, när barnen var yngre där jag inte allltid funnits helt för dom.

När jag sagt det till vänner/släkt så får jag kommentaren:

- Ja, men du gjorde så gott du kunde då, med det du visste då.

Men stämmer det?

Nej.

Här är det viktigt att vara ärlig.

Det fanns gånger då jag valde annat än barnen eller/och kanske inte heller var vaken och uppmärksam på deras mående eller behov.

Det finns ingen genväg genom det här och jag insåg att jag behövde gå in i den smärtan, jag gjorde inte alltid mitt bästa.

Jag har funderat mycket på förlåtelse och att jag ville säga och be om det till mina pojkar.

Det krävde en hel del mod och jag ville också försöka vara så tydlig men framför allt så ärlig som möjligt, jag ville att förlåtet skulle kännas ända in i deras hjärtan - och då går det inte att komma med några bortförklaringar eller sätta ett “men” efter jag sagt förlåt.

Mitt hjärta bultade hårt och jag var både rädd och nervös - hur skulle pojkarna ta det?

Vad skulle dom säga, skulle dom börja rabbla allt jag gjort fel och skulle dom ens vilja ta emot mitt förlåt?

Min yngsta son sa just orden att jag gjort det bästa jag kunde då i den situation jag var i då.

Den äldsta blev lite mer tyst och bejakade kanske mer det jag sagt men något har hänt mellan oss som är så fint, idag har vi en mycket mer tät kontakt och det är han som ringer mer och tar initiativ och han är mjukare och mer intresserad av mig och mitt liv.

Det är fint och läkande och jag känner mig först och främst så tacksam över att mina pojkar kunnat förlåta mig men också lite stolt över mig själv som tog mig över det berg som jag såg framför mig.

Och, på något sätt så har det också inneburit att jag inte är i behov av ett förlåt från mina föräldrar, jag har brutit något som skulle kunna blivit ett generations-mönster.

Vill jag då ha ett tack från mina pojkar?

Även om jag inte fått det verbalt så känner jag idag deras värme och kanske också någon slags tacksamhet från dom.

Det finns människor som inte tycker det är viktigt att få in förlåtelsen, jag läste ganska nyligen en terapeut som skrev:

- skit i förlåtelsen.

Inget kan vara mer fel i min värld och jag önskar så att vi alla fortsätter att närma oss förlåtelsen - det kan vara smärtsamt och läskigt men också förlösande och befriande.

Jag känner att jag fått en ny-start, det känns renare och mer mjukt i mig - jag har inget att skydda eller hålla i - jag får leva i förlåtelsens värme.

Kram från mig<3

Charlotte