Att inte vara nöjd i relationen.

Jag får ibland höra från ena parten i en relation orden att hen inte är nöjd.

Man ser fel i mycket, små-saker som stör som man ser hos partnern.

Det kan vara alltifrån utseende till sättet hen gör saker på.

Det kan vara känsligheten hos partnern som finns där som man stör sig på när man bara ställde en enkel fråga och får en stark känslo-reaktion tillbaka och ord om att hen känner sig attackerad och dömd.

Mönstret blir att inte någon känner sig tillräcklig.

Båda kämpar med att göra och vara rätt - allt för att som man tänker, båda ska vara nöjda och glada!

Ska vi ta det lite djupare så kan det vara så att när någon uttrycker att den inte är nöjd så kan det bottna i en känsla av att vara avvisad eller rädsla för att bli det.

Det här kan ge som konsekvens att man avvisar, med andra ord:

- den som säger sig inte vara nöjd är egentigen rädd för att bli avvisad och därför avvisar.

Har man haft en otrygg uppväxt så kan det göra att man håller folk ifrån sig, man blir undvikande.

Man vågar inte låta folk komma nära och man är aldrig helt incheckad i relationen heller.

Allt för att undvika den läskiga och obehagliga känslan av att bli avvisad.

Avvisad är ju för övrigt något av det värsta och mest hemska som vi kan känna och uppleva, att inte få vara med.

Och än värre om vi inte förstår varför.

Vi vill tillhöra - vi vill vara en del av flocken - vi vill vara “kärnan” i relationen - team-känslan som man vill ha.

Det kan gå många varv där man fortsätter sitt mönster att inte vara nöjd som får konsekvens att man avslutar relation efter relation.

En del stannar i mönstret men andra inser att det här behöver jag se över i mig själv innan jag gör slut på en relation som jag egentligen ser potential i - om det inte bara vore för ditten och datten - humöret som kanske inte alltid är på topp hos partnern, eller

aldrig heller är helt nöjd med det man själv gör.

Att ta ansvar för sin “onöjdhet” kan innebära att man går in i processen där man kan hitta när, var och hur man blivit avvisad.

Det kan vara att man fått klara sig mycket själv som liten.

Det kan vara att man haft en frånvarande förälder eller en styvförälder som aldrig släppt in en riktigt och dessutom lagt beslag på ens biologiska förälder.

Det kan vara att man inte kom in i skol-gänget, man var hela tiden lite utanför.

Man blir en ensam-varg som kanske upplevs lite kall, avstängd och svår att komma nära.

Det kan också vara att man skrämmer iväg folk för att man har en attityd där andras känslor eller upplevelser värderas.

- den lilla saken/händelsen var väl inget att bli så upprörd över….

I själva verket så beror det på att man håller obehagliga känslor borta för rädslan blir stark när dessa kommer nära och man kanske dessutom ser sin partner må mycket dåligt i en händelse/situation.

Hur ska man kunna hjälpa och visa empati när man dels själv inte fått uppleva inkludering och riktig närhet och heller inte fått verktygen till att träna på att närma sig och låta sig bli närmad av andra?

Det lilla barnet inom en skriker efter att få sin lilla röst hörd och kampen och kriget blir tydligt - man fattar intellektuellt att man fastnat i en nedåtgående spiral där mönstret bara kommer att upprepa sig samtidigt som det lilla barnet ropar:

- om du bara ville lyssna på mig så skulle jag kunna berätta för dig hur jag haft det och vi skulle tillsammans kunna hålla varandra i handen!

Att ge löftet till sitt inre lilla barn och säga:

- jag överger inte dig och avvisar dig aldrig mer! Jag finns här för dig, håller din hand och tillsammans så hittar vi vår väg.

Kram från mig,

Charlotte