Rädslan att göra fel kan få allvarliga konsekvenser.

Många är vi som är rädda för att göra fel.

Vi kämpar och presterar och tänker och analyserar, allt för att undvika att göra fel.

När partnern då påpekar och petar på oss att vi gjort något som inte var helt okej för hen så reagerar vi med antingen rädsla och undvikande eller starkt försvar och ilska.

Att leva livet, vad är det? Vad är det för dig?

Kanske du är uppvuxen med krav och förväntningar på att du ska göra detta, si och så.

Du får höra att du inte ska känna så mycket och inte vara så känslig som blir lika med att:

- jag duger inte som jag är - om jag yttrar och delar en känsla så är jag fel och misslyckad.

När du kliver utanför förväntningarna som varit på dig så får du höra att du inte dög, du får höra det genom tystnad eller ord som gör att du sjunker, djupare och djupare - du lär dig att göra misstag är inte okej.

I en kärleksrelation så kan det här innebära att man känner sig otillräcklig vilket i sig gör att man på alla sätt försöker och göra det man tror att partnern vill.

I jobbet kan det innebära att man överpresterar, man tar på sig för mycket vilket i sig resulterar i att man inte räcker till hemma.

Vad är hönan och vad är ägget kanske du tänker.

Man kanske inte ens ska tänka så - vad är hönan och vad är ägget, kanske man ska tänka vad är redet, vad är boet, vad är kärnan -där jag måste utgå ifrån, där jag kan vila, få tid och bara ruva.

Om vi bara kunde stanna upp, ta tiden, och jag menar ta den, fräckt och frankt bara säga att nu tar jag min tid,

så skulle det ge oss en helt annan utgångspunkt - vi börjar från vårt inre rede - vårt allra innersta bo - det som är platsen som kanske många hävdar och tror att dom känner till i dig men som i verkligheten bara du vet vad det innehåller, vad det vill och vad det behöver.

Att få göra “fel”, tänk vad härligt att få göra fel och känna att man ändå får vara med, man blir förlåten, man straffas inte, man får berätta vad det egentligen handlade om - och man vågar stå kvar oavsett reaktion, kritiska röster eller att bli exkluderad.

I mitt arbete så möter jag många människor där det ofta handlar om att göra fel är fruktansvärt, oförlåtligt och inte går att rädda.

Jag förstår det i viss mån men många gånger så tänker jag:

- tänk om förlåtelsen kunde få komma in lite, bara lite snabbare?

Om inte från partnern så kanske till mig själv - att jag kliver ur skulden jag känner och fått pålagt på mig och börjar titta på och ställa mig frågan:

- vad är mitt ansvar, var går min sunda gränssättning - både i mig själv och utåt?

kram från mig,

Charlotte