Avvisad och Oförlåten - vad gör det med en människa - en partner?

Att bli avvisad skulle jag vilja påstå är bland det tuffaste man kan uppleva.

Vi vill tillhöra en flock och när vi inte kan eller får det så händer något med oss.

Vi blir ledsna och vi känner oss utanför - och i sämsta fall så kan det också få oss att känna oss helt övergivna.

Att hamna utanför utan att riktigt förstå varför ger låg självkänsla och kritiska tankar om en själv börjar gro och växa:

• varför dög inte jag?

• vad gjorde jag för fel?

• Vad kunde jag gjort annorlunda?

• Vad tänkte hen om mig som fick dörren att slå igen?

Jag träffar människor där jag skulle vilja påstå att dom flesta någon gång känt sig avvisad.

Det kan vara som liten att man inte fick den responsen eller mötet man så väl behövde, man ville bara att föräldrarna eller någon vuxen skulle lyssna - möta ens blick och vara där i stunden.

Det kan vara att man i skolan av någon anledning inte fick vara med och det har i sig gjort att man som vuxen känner stor osäkerhet för att skapa nya kontakter för vem vill vara med mig?

Man har bara minnen från att ha varit den som står utanför - utan någon aning om vad det handlade om och vad anledningen var.

Det kan vara att man varit i en kärleksrelation där man kanske gång på gång blivit avvisad.

Man får inte komma nära för då är man för mycket och man är jobbig som söker kontakt.

Man får inte visa känslor själv för då blir man också för känslig och så blir man avvisad.

Det här kan göra att man inte vågar komma nära i nästa relation - man håller hela tiden ett visst avstånd - allt för att slippa känna den hemska känslan av att vara avvisad - att stå utanför.

För att ta det ett snäpp till så kan jag nämna att den som varit otrogen ganska ofta får stå ute i kylan och det rätt länge - där båda att bli avvisad och inte få förlåtelse ingår.

Har man kommit till insikt med det övertramp man gjort och gått till botten med orsaken men ändå inte får känna sig inkluderad eller förlåten så är det i förlängningen ett ganska hårt straff.

Sjävklart så är processen för den som svikits en del i att nå detta men en del kan inte det och når inte heller acceptans och då blir det svårt att fortsätta relationen.

Man blandar lätt ihop att förlåta är att glömma det som varit där det egentligen handlar om att sätta sig själv fri och inte längre hållas bunden vid partnerns misstag.

Att inte inkludera går heller inte i förlängningen för där växer sig både distansen och kylan mer och mer vilket i sig kan ge som konsekvens att en ny otrohet kommer.

Vad vill jag säga med det här?

Jag vill nog säga att det är stora steg att ta när man avvisar någon och när man inte förlåter någon - och jag säger det lika mycket till mig själv.

Det är viktigt att ta ansvar om man inte kan förlåta eller inkludera - då kanske det är bäst och rakast att avsluta relationen? För annars blir straffandet en del av vardagen och som bara leder neråt och söndrar relationen och man fastnar i nya negativa mönster.

Kram från mig <3