Grått äktenskap och Grå skilsmässa?

Att skiljas när man kommit upp lite i åldern är något som ökat dramatiskt, vi pratar inte bara om en trend.

Därför så har jag valt att lägga ut denna text som jag delvis skrivit för några år sedan men som mer än någonsin är aktuell idag, kanske du funderar över din långa relation och kanske du är lite äldre och insett att livet inte är slut bara för det - ska du stanna i din relation eller ska du lämna?

Grey divorces….hur kul låter det?

Gråa skilsmässor….är det ens så det är?

Bara för att man nått en viss ålder där åren är ens erfarenhet och samlade kunskap så ska det kallas grått.

Grått för att man kanske kommit fram till att man kommit till vägs ände och därmed också nytt vägskäl.

Vad är det som gör att vi väljer att kalla det gråa toner för samlade års erfarenhet och val?

Kanske är grå vishetens färg egentligen fastän att den oftast får ses som det slätstrukna och tråkiga och kanske lite osynlig.

Så, hur är det då när man väljer att efter många år, 20, 30, 40 eller ännu längre tid väljer att gå skilda vägar?

Omgivningen står oftast med munnar gapande av förvåning och kanske viss skepticism och ifrågasättande:

– Har man hållit ihop så här länge så kan man hålla ihop lite till, typ tills döden skiljer oss åt, för den är ju ändå ganska nära.

Kan det vara så att just för att man fått insikten om att den tid man har kvar så vill man göra annat, nytt, sådant som man inte tidigare fått möjlighet att göra och som ens partner inte är intresserad av?

Kan det vara så att det blir skälet till och förklaringen till att man säger tack för alla dessa år och/men nu tar jag med mig alla dessa erfarenheter in i något alldeles nytt, för mig?

Att tro att beslutet om att skiljas efter så många år skulle vara en plötslig känsla eller idé är enligt min mening befängd och något som jag direkt tar avstånd ifrån.

Tvärtom, par som efter så många år kommit fram till vägs ände ska mötas med respekt och inget annat.

Tiden, ja, den långa tiden som man spenderat tillsammans – kanske omlott eller parallellt eller något mittemellan- har utmynnat i konklusionen och beslutet att här skiljs vi.

Kanske också därför många i den här åldersgruppen kan skiljas som vänner – man värdesätter den mer än att ha en så kallad kärleksrelation.

Man kan släppa varandra fria men ändå behålla den fina vänskapen – som genom kriser och prövningar är det som bestått, mer än kärleken.

En del väljer att stanna kvar i vänskapen och lär sig att leva med det utan den där kärleken som uttrycker sig periodvis genom förälskelsens heta perioder.

En del saknar den känslan så mycket att man väljer att avsluta – kanske för att man är nöjd så men vill leva vidare ensam eller för att man vill söka sig vidare för att kanske se om man kan få uppleva förälskelsens härliga rus igen.

Vad är rätt och fel?

Är det ens intressant att diskutera det så?

Kan vi inte precis som att vi förlitar oss på att ett långt äktenskap utstått, levt älskat och uthärdat mycket och lyckats överleva likaväl förlita oss på att dessa människor gjort valet att vi går vidare, var och en för sig?

Vad är skillnaden egentligen?

Visheten finns där….

Erfarenheten finns där…..

Historien och minnena finns där, som man kan ta med sig som blir ett ankare framöver, enskilt eller i ny relation.

Kanske är det dags att se det gråa i regnbågens alla färger – för att det är där erfarenheten och kärleken verkligen finns – den är ovillkkorlig och evig oavsett om vi människor väljer att stanna kvar eller gå vidare….