När kärleken tar slut och anledningar till det.

Det kan vara det mest skrämmande som kan samtalas om - vad händer om jag slutat älska,?

Jag känner inte så mycket längre kanske du sagt eller hört någon säga och det här kan skaka om en rejält - plötsligt vet man inte vad man känner eller om man känner något överhuvud taget.

Jag har mött flera anledningar till att det kan vara så här:

1) Det kan ha varit så att man varit igenom flera relationer och man börjar förhandla med sig själv, vad man innerst inne känner och vet med sig att man behöver i en relation.

Man krymper sitt eget behov av att älska, känna sig älskad, att få kommunicera på ett konstruktivt och balanserat sätt samt att man kanske ger mer än man får.

Det här kan göra att man går in i relationen väl medveten om att hjärtat kanske inte är med 100 %. Man kliver över sig själv bara för rädslan att leva ensam är stor eller att inte hinna få barn etc. etc.

2) Det kan ha hänt något i relationen - något som skapade en kris. Det kan så klart vara otrohet, men det kan också vara det där lite mer osynliga. I förälskelse-ruset så kände man sig så bekräftad, sedd och hörd men något har förändrats. Man får antingen vara den som söker känslomässig närhet och när man inte får det så söker man ännu mer, och med det så kan bråken vara igång.

Det kan också vara så att man är den som drar sig undan - man orkar, vill eller törs inte riktigt ta konflikten.

Löftena och det lite mer gränslösa som är i förälskelsen finns inte längre, det är mer mest grått.

3) Det kan vara att man fokuserat på familjen, barnen, hemmet, jobbet etc. etc. Man tänkte inte riktigt på att relationen behöver precis lika mycket fokus. Nu sitter man där och tittar på varandra och fattar inte vad som hände.

Här kan kärleken ha mynnat ut i någon slags vänskap men det kan också handla om att man sorgligt nog glidit ifrån varandra.

Kärleken kanske finns delar av men den kan tyckas alltför långt ifrån och jobbigt att ta tag i.

Här slutar många relationer idag - och det är för mig som terapeut sorgligt att se när det gått för långt när man kanske genom det här kunnat hålla relationen vid liv:

• boka hemma-samtal regelbundet. Det kan kännas stelt och lite konstigt i början men brukar ge sig. Stanna inte bara vid sakfrågorna utan försök att nå varandra känslomässigt och sedan se om var och en kan hitta sitt behov.

• boka samtal hos någon professionell. Kommer ni till mig så får ni verktyg dels genom den sammanfattning jag skickar efter varje samtal (valfritt förstås men i princip alla vill ha den och dom är mycket omtyckta). Sammanfattningen kan ni sedan ha som en mall i era hemma-samtal.

• slappna av mellan varven. Har ni haft ett samtal gör något kul efteråt - något som får er att teama ihop er - ni är ju kärnan, kom ihåg det!

• fastnar ni i någon fråga just för stunden och tiden är knapp - kom överens om att parkera frågan då. Ta sedan upp den vid nästa samtal. Här är det viktigt att det hålls för annars kan det kännas som ett svek eller som att man är ned-prioriterad.

• när ni går upp på morgonen - håll om varandra en stund. Man behöver inte säga så mycket utan det kan räcka med att man får känna värmen från varandras kroppar. Kom ihåg att det är dom första 4 minuterna som sätter hela dagen mellan er.

• är du den som brukar vara den som söker din partner och vill vara nära och ältar och pratar om känslor hela tiden så kan det vara läge att backa. Partnern kan tycka att det går för fort och kan faktiskt känna sig i konstant underläge när du beskriver dina känslor på ett mycket målande och ingående sätt.

• är du den som brukar backa och vara mer undvikande så behöver du kliva fram mer. Det första du kan göra här är att be om mer tid och vara tydlig med att du behöver få hitta och känna in hur du vill bemöta din partner.

  Kram från mig,

  Charlotte