Gränslöshetens Helvete….och Himmel!
Vi är alla då och då gränslösa, eller hur?
Det vore väl omänskligt annars.
Man ställer upp på något fastän att man kanske inte riktigt vill eller man vågar inte riktigt vara helt ärlig utan säger något som passar mottagaren mer än den passar en själv.
Allt det där tror jag händer lite nu och då och det måste väl få vara okej, det går ju inte alltid att sätta gränser exakt som man själv vill, tror att man skulle bli ganska ensam då.
Ingen orkar väl hänga med någon som alltid sätter gränser och ska få sin vilja igenom.
Men,
jag möter faktiskt ganska ofta klienter som blivit gränslöst gränslösa.
Man tillåter andra att kliva långt innanför ens egentliga gränser.
Man kliver själv ifrån sina egna inre gränser.
Det är här det blir jobbigt och problem.
Vad kan det här bero på då, varför beter man sig gränslöst?
man vill höra till flocken, man är rädd att om man inte ställer upp på något så blir man avvisad och dit vill man absolut inte. Inget är väl värre än att få känna sig avvisad och kanske till och med övergiven.
man är rädd för att såra, och då håller man hellre igen på sina egna gränser och kanske både gör och säger saker som man tror inte ska såra.
Det här var bara några korta exempel på orsaker som jag om och om igen möter som argument för att befinna sig i en gränslöshet men priset är högt.
Man betalar med sin egen självkänsla för den sjunker när man inte möter och respekterar sina gränser, både dom yttre och dom inre.
Om du inte sätter dina gränser först så lär du alla andra att dina gränser är mindre viktiga, och du blir dessutom lite svår att lära känna djupare och komma nära.
Du blir lite luddig och suddig när du inte är gränssättande.
När man beter sig så här och förlorar sig själv det är då det blir Gränslöshetens Helvete.
Men hur är det med Gränslöshetens Himmel?
Ja, det kan vi nog också alla känna igen, det kan vara exempelvis när man blir så där häftigt förälskad och man tappar allt sans och vett.
Man är helt förlorad i den andra och man älskar gränslösheten.
För ett tag vill säga, sedan kommer väl Gränslöshetens Helvete, ibland, så klart inte alltid.
Det är när förälskelsen gått över till den lite grå vardagen och man börjar vilja ta tillbaka sina gränser, man behöver bli lite mer sig själv så att säga.
Gränslöshetens Himmel kan också vara den ovillkorliga kärleken till ett barn, till ett djur eller till naturen.
Man befinner sig i en bubbla där man bara vill stanna i den ljuvliga gränslöshetens alla färger och dofter.
En del kanske skulle kalla det en djup frid och andra skulle kalla det lycka.
Så vad kan man göra om man känner att man fastnat i Gränslöshetens Helvete?
Ja, är du den mer undvikande typen så behöver du börja kliva fram mer och stå kvar.
Här behöver man ta det försiktigt och så att säga träna på människor som man känner sig trygg med och talat om att man vill bli bättre på att sätta gränser.
Man kliver fram, säger sin gräns, stannar kvar och lyssnar på hur det togs emot.
Kom ihåg att du har all rätt i världen att sätta dina gränser, det är upp till mottagaren sedan att ta in det.
Är man en person som brukar vara mer på, kliver fram och gör det både snabbt och kanske lite obalanserat
så behöver man backa, ge sig själv tid att hitta sina gränser och sedan dela det.
Man kan bli obalanserad i hur man framför sina gränser och där kan man faktiskt bli gränslös.
Man söker så mycket bekräftelse så man glömmer vad allt egentligen handlade om.
När man börjar träna på att bli gränssättande så händer det som ganska ofta sker i mina samtal med klienter.
Pendeln slår ganska hårt åt andra hållet initialt, man sätter gränser lite här och där, mer för att dels testa sig själv men också för att testa andra, står dom kvar eller blir man lämnad? Vågar man själv stå kvar?
Pendelns ytterligheter brukar så småningom sakta ner och hitta en bättre och skönare gräns-rytm.
Man litar mer på sig själv och ibland kan man säga ja och ibland säger man nej, det är inte svårare än så.
Vad ska man göra om man befinner sig i Gränslöshetens Himmel då?
Njuta!
Jag tror vi alla även här kan vara överens om att den himmelska stunden brukar vara ganska kort och snart nog så är man nere på marken igen.
När du börjar praktisera och respektera dig själv mer och dina gränser, både inre och yttre så kommer du också märka att du får en så mycket bättre självkänsla!
Kram från mig<3
Charlotte