Orolig blivande pensionär?
Jag har klienter som är på väg att bli pensionärer.
Det kan handla om bara några månader eller några år.
Har man en partner som redan är pensionär så får man en liten inblick hur livet kan te sig.
Det här kan vara på både gott och ont.
Man ser att partnern äntligen kan få ta det lite lugnare och dricka sitt morgon-kaffe i lugn och ro.
Är man den som fortfarande jobbar så kan det å andra sidan kännas som att partnern bara går och väntar på att man ska komma hem.
Det kan få en att känna sig kvävd och man ser på partnern med nya ögon, vad har hänt?
Eller snarare så ser man att inte så mycket hänt, partnern som tidigare varit aktiv, haft vänner och jobb och intressen har plötsligt blivit gammal och tråkig.
Man blir rädd och börjar fundera på hur ens liv kommer bli när man själv går i pension.
Det kan kännas skönt första tiden som pensionär och befriande att få släppa jobb, krav och att gå upp tidigt på morgnarna.
Många säger att det känns som en lång semester.
Det där brukar hålla i sig några månader, man är fri och kan göra precis vad man vill.
Men, efter några månader så kommer oron krypande.
Det slår i en för å ena sidan så vill man ha det där nya lugnet men å andra sidan så kryper det i kroppen, man är inte riktigt nöjd och tillfreds med att bara vara hemma.
Många berättar att från att ha haft en telefon som ringer hela tiden så blev det helt tvär-tyst samma dag som man klev av jobbet.
Här slår också den lägre självkänslan till, är jag okej om jag bara är jag, inte har en tjänst eller speciell uppgift?
Det i sig kan leda till att man blir riktigt deppig, man tappar det för ett tag.
Och det är då man kanske också blir handlingsförlamad, man gör inte så mycket alls utan bara är i något slags vakuum.
Det är här jag ofta får samtala med klienter som är i den situationen att börja ta olika steg,
Det kan vara:
Tänka proaktivt innan du blir pensionär, försöka förbereda dig så mycket du kan. Även på att dipparna kommer.
Kanske mest av allt att börja se över din bild av dig själv, bortom görandet? Är jag ok i andras ögon om jag bara är jag? Är jag okej med mig själv om jag bara är jag?
Är jag med människor som gillar mig för den jag är?
Har jag något nätverk där jag känner mig bekräftad och sedd även när jag inte jobbar?
Precis som mitt inlägg https://www.relationsexperten.se/nyheter/ar-du-mellan-30-och-40-hela-livet-ska-handa-nu
där man ska hinna med allt, barn, familj, karriär och vänner så är det lite lika med livet när man går i pension,
man ska hinna och ta igen allt man inte kunde göra tidigare i livet.
Och så kommer man äntligen dit - dagen man kliver ut i pensionärs-livet.
Inget man trodde man skulle tycka bli kul att göra eller testa vill man nu.
Varför blir det så?
Kan det handla om att man dels behöver ha den där moroten när man är yngre för att orka lite till eller kan det vara att man förändrats mycket och intressen och mål förändrats? Kanske lite av båda två.
Det kan också infinna sig en sorg, man kanske inser att man inte prioriterat det som man nu som äldre ser man velat eller borde.
Inte sällan handlar det om relationer och här brukar barnen stå ut i det man sörjer. Även barn-barnen.
Är det försent då?
Nej, men här kanske ett förlåt behöver komma in initialt, som jag skrivit i ett tidigare inlägg:
https://www.relationsexperten.se/nyheter/sg-frlt-till-dina-barn
Det kan ge en helt annan start på en ny tid, ni börjar om och du får visa att du fortfarande har ett mjukt hjärta och att du vill vara med och att du är beredd på att förändra dig om det skulle behövas.
Det är väl fint?
Min erfarenhet i samtal med klienter är att den där sorgen man känner över att man förlorat något och i djupet kanske upplever att man förlorat sig själv brukar hålla på i ungefär ett år, och sedan börjar man kunna blicka framåt.
Den äldsta klienten jag har haft är 87 år, och bara det säger väl att något förändrats.
Det är fantastiskt att samtala med en äldre människa som fortfarande kan vara i nuet men också samtidigt har en blick framåt, med drömmar och mål.
Sån vill jag bli,
kram från mig <3,
Charlotte