Resiliens eller/och Lycka.

Det är många år som varit goda för många, låga lån, inte så dyr mat och en känsla av att Sverige varit ett ganska tryggt land att leva i.

Nu är tiden förändrad och det verkar som att det här är något som kommit för att stanna - i alla fall för en längre tid.

Vi har vår egen inrikes-problematik med kriminalitet och dess konsekvenser som numer slår till åt alla håll och även vi hederliga människor kan råka ut för våldet och dödandet.

Ute i världen så är mycket förändrat och kanske för oss många gånger ovetandes här i Sverige så har det kokat under ytan och nu har mycket briserat och det är en mycket svår situation - står vi kanske inför ett tredje världskrig eller är vi rentav redan i det?

Pratet om lycka som varit ett ord och ett ämne som jag kan tycka varit uttjänat och på många sätt förlegat kan nu nått sitt slut - även här kanske för en längre tid i alla fall.

Ja, jag må låta pessimistisk men det är för mig inte en förlust att ta bort ordet lycka när vi så febrilt söker efter det som vi tror och tänker är vår lycka.

- bara jag når hit så kommer jag bli lycklig (are) eller får jag bara möta mitt livs kärlek så kommer hen göra mig lycklig och så vidare.

För mig har lyckan varit ett ord jag undvikit, jag har känt det som att det ligger något slags bedrägligt säkande som bara kommer göra mig mer olycklig - stunden eller stunderna jag äntligen fått känna “lycka” har varit mycket korta för att sedan återgå till strävandet, kämpet att nå till nästa stund av lycka.

Som sagt, i dessa tider när så mycket förändrats och där osäkerheten och rädslan är mer utspridd än på mycket länge så tror jag att vi snarare behöver öva upp oss i mer resiliens.

Vad menar jag då?

Jag tror att vi än mer kommer att behöva vara införstådda och beredda på att vi kanske bara står i början av en mycket mörkare och tuffare tid.

Där lyckan inte längre är något vi kan eller kommer kunna söka och fokusera på i lika hög grad.

Vi kommer att behöva fokusera på mer både praktisk, fysisk, ekonomisk och känslomässig överlevnad och där fokus behöver vara ett starkare “vi”.

Inte min lycka och inte din lycka.

Ett “vi” där vi tillsammans tar oss an den förändring som vi behöver ta oss igenom, ett tillsammans där faktiskt kärleken till vår nästa behöver stärkas.

En resiliens att våga stå kvar när man egentligen vill tänka på sig själv eller sätta sin egen “lycka” i första rummet.

Så hur gör man den förändringen i sig själv, här är några punkter som jag vill dela:

• en insikt kring att vi lever i en tid av stark förändring och därmed så kommer du och jag behöva förändra oss.

• en vilja att ändra inriktning från att söka sin egen lycka till att hjälpa varandra i att bli mer resilienta.

• att sträcka ut och se dig omkring och hur du kan finnas där för andra som kanske inte insett, fått med sig samma motståndskraft som du eller som helt enkelt ännu inte riktigt skiftat sitt seende på den nya tid vi lever i.

Jag tänker att den tiden vi nu är i kan få ge oss den där djupa känslan av att få finnas till för andra för att nöden blir mer synlig, människors famlande efter hur man ska överleva, och då menar jag alltifrån praktiskt, fysiskt, ekonomiskt och känslomässigt.

Att du med just din resiliens, ditt seende och din kompetens och empati kan välja tydligt vad du kan göra för att göra världen lite ljusare.

Kanske det här blir din lycka - resiliensen som du bygger upp, och delar med andra kan få ge dig den där djupa känslan av tillfredsställelse, bortom materialism, bortom egoism.

Kram från mig <3

Charlotte