Rädd för tystnaden.

Många klienter som kommer till mig tycker det är jobbigt med tystnaden och att stanna upp i den.

Konsekvensen blir ofta att man sätter igång med någon aktivitet, man fibblar med telefonen, man sätter igång och städar eller man drar igång något projekt.

Det är ju i tystnaden som dom djupare tankarna och känslorna kommer och det kan vara skrämmande - så skrämmande att man blir rädd och väljer att avbryta.

Jag skrev en text för en tid sedan som är min upplevelse av tystnaden och här kommer den:

Tack för tystnaden.

Tack för värmen och friden i tystnaden.

Tystnaden som lär mig om mig själv.

Som får mig och ibland tvingar mig till att stanna upp, blicka inåt, sitta kvar.

Tystnaden som hjälper mig att komma igenom det som gör ont, som ger mig insikter om sånt som jag aldrig trodde jag skulle kunna läka i och kasta i glömskans hav.

Tystnaden som ibland är skrämmande men som då är signalen att jag ska och behöver stanna upp och inte springa på eller vidare framåt i full fart.

Tystnaden som idag är min vän, kanske både min bästa och ärligaste vän.

Tystnaden som jag också möter både i det mänskliga men också i det högre, kalla det himlen, Gud eller vad du vill.

Tittar man upp mot rymden så ser det för ögat lugnt ut och det verkar så tyst och hemlighetsfullt.

Men precis som tystnaden i mig och tystnaden i rymden så är det rörelse och aktivitet på ett helt annat sätt än vad vi vanligtvis är vana vid.

Att söka och vara i tystnaden är och blir livsviktigt för mig för att fyllas på - även om jag inte alltid vet eller kan uttrycka vad det var jag fyllts på med eller av.

Det här är mina tankar kring tystnadens värde i mitt liv och jag tror att med tanke på allt sus och brus vi lever i idag så är den livsviktig - låt oss fira tystnaden, med tystnad!

Kram från mig <3

Charlotte